Konstprojekt i Järpen

järpen på 80-talet

min förra blogg för över ett halvt år sedan handlade om att jag ville göra ett konstprojekt i järpen  (efter konst-främjandets
skisskoncept) ett projekt som skulle involvera fem-sex konstnärer och där jag skulle vara projektledare och att jag sökt om pengar för att kunna förankra projektet bland järpens innevånare och  intresserade konstnärer 

det blev inga pengar och all energi, all kraft som arbetet med projektet givit rann av mig, försvann som dagg i solen och lämnade mig lite handfallen och desorienterad 

vad skulle jag göra nu, vad kunde jag göra, hur skulle jag tänka, hur kunde jag plocka upp trådarna och forma ett annat, nytt projekt ett  som fortfarande skulle handla om järpen men som var mindre, mer hanterbart, lättare att administrera och där jag skulle vara en av konstnärerna och inte minst vem eller vilka skulle jag göra det tillsammans med

innan vardagen och en kollapsande ekonomi absorberade mig hann jag ringa till två konstnärskollegor, janne björkman, som jag träffat på en work-shop och haft kul samtal och spånat bra ihop med och åsa hedberg, som jag träffat några gånger i olika konstsammanhang och kommit bra överens med, för att höra om de skulle kunna tänka sig

att vara med i ett skissliknade mindre projekt

janne i järpen november 2011

janne kunde och ville, åsa ville men kunde inte och nu har janne och jag börjat tänka på vad som är målsättningen med projektet, hur vi kan tänka oss att arbeta och var vi skulle kunna söka pengar

det som är så spännande med järpen är att det finns så mycket fotomaterial, att orten började existera för inte alltför länge sedan så att det går att bestämma en tidsrymd att arbeta inom och att människor från olika delar av sverige och andra länder flyttat hit alltsedan då

det som också är kul är att janne har en bakgrund i arkeologi innan han började arbeta som konstnär och att jag kom från antropologin till konsten  

  

SKiSS Åre eller vad kan bildkonstnärer användas till

urdhvayonidiagram med algizruna och text

Hösten 2009 fick jag veta att det skulle vara ett seminarium i Sundsvall om ett projekt som hette SKiSS Västernorrland. En person som jag ville träffa medverkade och jag anmälde mig. Jag reste lite på vinst och förlust, eftersom jag inte riktig kände någon där och inte  heller visste var lokalen låg. Likafullt! Bil till Östersund och tåg till Sundsvall; lite sent kom jag ändå. Några politiker och andra som varit knutna till projektet inledde och sa sitt, sedan var det åtta konstnärer som två och två presenterade projekten de gjort inom ramen för SKiSS-projektet. När konstnärerna var framme på podiet var det som om ett annat rum öppnade sig, ett där det var lättare att andas. Sen slöt det sig igen. 
   Jag fick inte gjort det jag hade rest till Sundsvall för att göra, men, en tanke hade fäst sig hos mig - tänk om det skulle gå att göra ett SKiSS-projekt i Åre kommun. Vi är ca tiotusen människor som bor här och jag tyckte det var en spännande tanke. Skulle ett projekt som handlade om att det kom ett antal konstnärer och jobbade på olika ställen i kommunen under ett halvt år göra någon skillnad? Skulle det påverka förståelsen för konst, göra något med konstmiljön, ändra synen på vad konstnärer kan användas till? Inte minst undrade jag över om ett sådant projekt skulle öppna för möjligheter att försörja sig som konstnär när man bor i en glesbygd och om begreppet "kreativa näringar" skulle ha någon relevans i en ekonomi och ett område som är så knutet upp mot turistnäringen som Åre kommun är.
   Det är Konstfrämjandet som är initiativtagare till SKiSS, de äger konceptet. Syftet är att vidga bildkonstnärers verksamhetsområden genom att utveckla nya möjligheter för konst, konstnärlig verksamhet, arbetsliv och samhälle att mötas och dra nytta av varandra. Sedan 2005 då det första SKiSS-projektet genomfördes har ett 60-tal konstnärer och ett stort antal personer på olika arbetsplatser deltagit. Projekten har genomförts i Stockholm, på Gotland, i Västernorrland och i Skåne och alla har varit olikt utformade. Förutsättningarna är unika och det styr hur projekten blir. Om det blir ett i Åre kommun skulle det vara första gången en kommun är ett nedslagsfält och utformningen måste ta utgångspunkt i de plataspecifika förutsättningar som finns här. 
  Metoden som använts går ut på att konstnärer två och två på olika arbetsplatser under minst ett halvt år tillsammans med de som jobbar där definierar vad man vill jobba med och hur. Tanken bakom SKiSS Åre är att det i första hand är konstnärer från länet som ska erbjudas möjlighet att medverka, i andra hand från de andra norrlandslänen. Om man vill veta mer om SKiSS-projekten och vad de genererat finns material på hemsidan skiss.se. 
  Sedan våren 2010 har jag arbetat med att förankra idén om ett SKiSS-projekt hos politiker och tjänstemän i Åre kommun, i Länskulturen och hos människor som jag tror kan vara intresserade av att ett sådant projekt genomförs kommunen. Ett steg närmare genomförande togs när jag lämnade in en preliminär ansökan till Leader om medel för att kunna göra ett förprojekt. Det ska läggas till grund för en ansökan till EU:s sociala fond. Spännande, spännande; jag vet ännu inte om jag kommer att kunna gå vidare med en ordinarie ansökan! Utan ett ordentligt genomfört förprojekt går det inte att sjösätta SKiSS Åre och utan medel till det kommer jag att måsta släppa projektidén. Så jag håller tummarna!
  Som alltid  när jag går från en idé eller vision till att börja arbeta med att förverkliga den upplever jag det som att röra sig i ett landskap. I början går det nästan inte se någonting, mest bara marken som jag står på. Runt omkring är det diffust dimaktigt. Men allteftersom förutsättningarna blir tydligare, när det går att se och förstå vad som behövs göras för att genomföra projektet lättar dimman och landskapet blir tydligare. Då är det bara att börja gå och att hålla sig till de riktmärken man fått. Och ta ut nya. 
    Ett SKiSS-projekt är ett processorienterat konstprojekt, det handlar om att jobba med relationer, om det som händer där och då, om processer som berör både konstnärerna och de andra som är involverade. Tanken är att alla ska få ut något av bestående värde. För konstnärer kan det handla om att kunna presentera sitt projekt på konstscenen. För andra kan det kanske handla om att se den egna kreativa förmågan. Hur som helst är ett SKiSS-projekt en omfattande historia som kräver en omfattande planläggning. Eftersom jag som projektledare inte kommer att delta i projekten på arbetsplatserna, min uppgift blir att lägga förhållandena till rätta för att de ska kunna genomföras, men ända vill göra ett eget konstnärligt projekt har jag skapat ett sådant. Det blir ett meta-projekt eftersom det  handlar om att tänka teoretiskt om processorienterad konst. KonstnärsCentrum Nord har bidragit med medel till det. Projektets titel är "Hur gör man konst av verkligheten" och går ut på att jag ska läsa upp mig på existerande texter om processorienterade- och relationella konstprojekt och med stöd i egna erfarenheter om sådana projekt reflektera skriftligt om de tankar och insikter läsandet föder. Tankeprocessen kommer jag först att presentera på min andra blogg eirinmariesolheimpedersen:konstblogg som en löpande kommentar till vad jag läser och tänker. Sedan ska det förhoppningsvis bli en essay som kan publiceras på andra sätt.
  Peppar, peppar, ta i trä! om det mot all förmodan inte skulle bli medel till ett förprojekt, blir det ändå en text om processorienterade konstprojekt. Som i en nästa runda förhoppningsvis kan vara till hjälp för att styrka argumentation för nyttan av sådana projekt.

Målsättning med bloggen

Hallå, hallå där på första dagen av det nya året! Det känns stort att gå från att enbart ha skrivit för mig själv, från att skriva för att samla tankarna och lägga från sig något, till detta, till att låta mina tankar bli offentliga. Ansvarsfullt. Undrar över om jag ska börja med "Hej" eller något liknande för varje inlägg, alltså utgå från att det rent faktiskt finns  en publik som följer med på vad som skrivs. Eller om det räcker med att se för mig några imaginära personer för att tycka att mitt skrivandet har en adressat, någon som jag rent faktiskt vänder mig till. Svåra frågor och inte lätta att ta ställning till. Det kommer att kräva ett visst mått av  överseende från läsarens sida till jag fått detta avklarat. För det är också så att jag alltsedan jag lite spontant la upp den här bloggen har funderat på vad den ska handla om, vad syftet ska vara. Och om titeln är rätt. Jag är ganska förtjust i begreppet "konstnärens trädgård" så om det blir så att jag behåller den som titel ska "trädgård" förstås som en både imaginär och verklig plats för att tänka och känna och reflektera. Tanken är inte att bara skriva om vad som händer i min trädgård eller vilka tankar arbetet med den genererar. Det är snarare det platsspecifika jag är ute efter, platsspecifika tankar om något sådant är möjligt att särskilja. Tankar som uppstår utifrån den plats man befinner sig på (eller är det "i"; ni får också ha överseende med mitt språk, jag är inte helt trygg på hur man uttrycker sig på svenska längre). Att ha tillgång till en stor trädgård med ett medföljande hus situerat på en specifik plats i Åre kommun gör naturligtvis något med vad och hur man tänker  liksom en annan trädgård och ett annat hus någon annanstans skulle föda andra erfarenheter och reflektioner. Det mest "platsspecifika" jag kan föreställa mig är ändå våra kroppar. De är en plats som vi inte kan lämna och som vi alltid befinner oss i så länge vi är i livet. Jag tror att det var något ditåt Simone de Beauvoir tänkte på när hon kallade kroppen för "en situation". Platsen "kroppen" som interagerar med platsen "platsen" kan vara en beskrivning på syftet med den här bloggen. En platsspecifik blogg, om en situation.

Igår, på nyårsafton skulle en väninna och jag skicka upp en varmluftsballong. Tanken var, från min sida, att det skulle kunna ses som en symbolisk handling; ballongen skulle bära med sig våra önskningar för det kommande året. Men ballongen, gul och blå som den var, fastnade först i ett dike och sedan i ett träd där den blev hängande medan elden som skulle värma upp luften och bära den bort över våra huvuden brann ut. Först tänkte jag att det var ett dåligt omen, men  vid närmare eftertanke var det kanske inte så illa, speciellt om man jämför med fjolårets ballongsläpp. Då var det inga problem, ballongen gick lätt att värma upp och den steg sedan rakt till himmels utan några mankemang. För att så småningom bli till en liten ljus prick på himmelen. Om det ska ses som en bild på hur förra året blev så föredrar jag nog att årets fastnade i ett träd. För 2010 var ett år med stora påkänningar både för kroppen och ekonomin. En ballong i ett träd är absolut mer svårläst, men kanske  kan den situationen läsas tvärt om; att ballongen inte kom iväg kan tydas som en möjlighet för en lite lättare livssituation under det kommande året.